Facebook.. gör mig deprimerad. Ja, jag finns med, och ja, jag loggar in praktiskt taget var dag för att kolla läget, se om någon gammal bekant hittat mig och vill bli “addad”, om någon har attackerat min vampyr eller om jag har fått en fisk till i min tank. Jag har hittat en del gamla vänner som jag inte pratat med på länge, och jag kan kika på balla bilder som läggs upp. Facebook slukar tid men ger fantamej inte mycket tillbaka. Vi som addat varandra finns bara hos varandra som ett litet foto, en del av oss uppdaterar varandra ytligt om vad som händer i våra liv. Jag läste i någons gästbok att en gammal bästis till mig ska ha barn om några månader, så jag grattade henne i hennes gästbok. Jaja? Hade jag träffat henne på stan hade jag kramat om henne och magen, bjudit henne på fika och verkligen pratat. Nu skäms jag nästan varje gång jag ser på “notofications” att hon har lagt upp en ny bild eller gått med i någon ny grupp… för jag påminns om att hon finns där men jag gör inte ett skit ändå. En av mina kusiner och jag är “friends”. Vi ses sällan, pratar sällan irl och det är bådas fel, men nu är det nästan pinsamt att se hennes bild där i listan, för vi har inte ens hälsat på varandra på facebook.

Kul att du fortfarande tittar in. Som jag har sagt innan så tycker jag det är konstigt att ni fortfarande är så många som läser, eller ja, ser om det finns något nytt att läsa, men det kanske är tack vare  länken på facebook..?